Fallgropar användes för att jaga älg, varg och ren, och mer sällan björn och räv. Denna jaktmetod var utbredd från stenåldern fram till dess förbud 1864. En fallgrop bestod av en djup grop med ett tunt tak genom vilket djuren föll. Längst ner i gropen fanns ofta en plattform gjord av trädstammar där djurens ben trasslade in sig. Fällorna sattes ofta upp i strategiska rader för att störa viltstigar. Det som låter brutalt – och det är det faktiskt – illustrerar de metoder som användes vid den tiden för att säkra födoförsörjningen för de långa, hårda vintrarna med minimal energiförbrukning. Det finns fortfarande några av dessa fällor på denna sida av Skellefteälven, men de är nu igenvuxna och utgör därför inte längre någon fara.